Funderingar
Jag har funderat jätte mycket på vad kärlek egentligen är? Jag menar är livet till för att vi ska finna kärlek eller föds man kärleksfull men kanske inte lär sig själva kärleksprocessen. kan man leva i ett helt liv utan att få någon kärlek överhuvudtaget, är det då man blir som det sura tanterna på tunnelbanan eller bussen? kan det vara så att dessa människor som lever utan kärlek blir egocentriska och uppfattas som fruktansvärt dryga för de bara sätter sig själva på första plats?Jag menar någon måste de ju ha att tycka om och vem blir inte bättre än sig själv?
jag blir tokig på att fundera på vad kärlek egntligen är, hur stor roll det spelar i livet och hur vi ska behandla våran kärlek. Hur ska t.ex den perfekta drömmannen vara? Lång, snygg, musklad, rik, social, mina vänner ska älska honom, rolig, påhittig, snäll, romantisk och kärleksfull. men man kan ju knappast hitta någon som är alla dessa och man går resten av livet och undrar när man ska hitta en någorlunda bra man.
Hursomhelst läste jag en intervju igår ur expressen fredag. De hade intervjuat Paloma Faith-24 år gammal och hon har kommit på vad lycklig kärlek är.
Man ska vara friare i en relation än om man inte var i en.
Hur rätt är inte det liksom? Hon menar inte att man ska vara fri "fri" som om man vore singel men att man ska känna sig fri och inte fast. Att man ska kunna sticka ut random en fredags kväll utan att behöva ringa killen och fråga om det e ok. Hon menar att istället för att ringa o fråga så ringer man o säger att "Hey, jag sticker ut ikväll, vi ses sen".
Det här är kärlek: Lillebrorsan, mamma o jag på tävlingar i Belgien.
